Jag började läsa Therese Bohmans nya bok Sanningsberget idag och på sida tre beskriver hon hur bokens huvudperson spelar in kassettband när Tracks sänds i radio. Jag kände igen mig i precis allt hon skrev och blev så inspirerad att skriva om det här på bloggen. Så här kommer en liten text om mitt 80-tal och när jag upptäckte musik.
Jag var sex år 1984 när Tracks med Kaj Kindvall började sändas på Sveriges Radio. Innan Tracks kom var det enda musikradioprogrammet som fanns tillgängligt för mig Svensktoppen, men där fanns regler om att alla låtskrivare måste vara svenska medborgare. På Tracks spelades musik från utlandet.
Jag brukar säga att jag är “stuck in the 80s” på riktigt. Det är ingen image eller rolig grej utan jag är verkligen fast. Fråga alla som känner mig, gamla pojkvänner, kollegor, kompisar, familj. Jag lyssnar förvisso på ny musik också men det blir nästan uteslutande gammal musik, oftast från perioden 1984-1989. Låtarna från den här perioden är ofta töntiga, glättiga, överspelade, dramatiska och alldeles fantastiska. Jag lyssnar på de här låtarna när jag är glad, ledsen, när jag är på gymmet, när jag är ute och promenerar, när jag är på kontoret och jobbar och gärna hemma när jag bjuder hem vänner. Jag har slutat skämmas över låtarna (för en del anses så töntiga), jag står för att jag tycker att låtarna är bra. De sämsta låtarna är nog de inom genren italo disco, de anses katastrofala och pinsamma. Dålig engelska, extremt fåniga men åh så underbara för mig. Hej Tarzan Boy!
Vi går tillbaka till när det hela startade.
Jag har min storayster Anna att tacka för mitt tidiga musikintresse. Jag var nog egentligen lite för ung för att bli musiknörd på den här nivån men min åtta år äldre storayster hade väldigt cool klädstil och koll på musik via Tracks. Det måste ha varit någonstans runt 1986 när även jag insåg storheten i Tracks och började lyssna tillsammans med Annas i hennes rum.
Jag älskade att hänga i hennes rum. Så till den milda grad att jag en gång gömde mig under hennes säng när hennes dåvarande pojkvän skulle komma på besök och de märkte inte att jag var där under på en bra stund. Gränslöst gjort av mig! Till sist fick jag ge mig till känna genom ett litet hostande. Det var inte populärt.
Hur som helst, vi började spela in låtar från Tracks, kassettband efter kassettband och vi märkte noga upp dem med alla låttitlar i rätt ordning. Ibland la vi till eget prat mellan låtarna och gjorde egna “radioprogram”. Jag minns att Anna en gång allvarligt läste upp en dikt mellan två låtar som vi än idag brukar skratta åt. Jag kommer också ihåg vissa sekvenser i detalj och kan höra låtarnas övergångar i huvudet, ibland kom ju Kajs röst med i början eller slutet av en låt också. Kanske var man extremt mottaglig i den åldern för att minnas så mycket i efterhand? Att det fortfarande finns kvar i min hjärna!
Man måste komma ihåg att på den här tiden var Tracks den enda ingången till ny musik utanför Sverige. Den tanken känns svindlande idag. Visst, man kunde gå till skivaffären eller biblioteket och få lyssna i lurar men det här var i Sandviken och utbudet var inte enormt. Om man inte kunde sitta intill radion exakt när Tracks sändes kunde man spela in hela programmet och lyssna i efterhand. Senare fick man välja ut de låtar man ville spara och föra över dem på ett annat kassetband, man “spelade av” låtarna. Det var därför av yttersta vikt att vi hade en så kallad “dubbeldeckare” med två kassettfack. Jag minns fortfarande hur den såg ut, hur kassettbanden från Tempo såg ut och min systers otroliga handstil på konvoluten.
Jag önskar så att vi hade sparat dessa kassettband. Men de är borta, försvann väl i någon flytt eller i städning. Förmodligen hade låtlistorna på banden speglat mina spellistor jag idag gör i Apple Music ganska på pricken.
1987 såg jag Eurovision på tv och min familj köpte hem vinylskivan med alla låtarna. Den stod i skivsamlingen i vardagsrummet och jag spelade den på vår fejk-digitala (!) vinylspelare (det “digitala” innebar att man kunde hoppa fram mellan spåren via en knapp, istället för att själv lägga ner nålen). Skivans omslag var lila och hade röd text i snajdigt typsnitt där det stod “Grand Prix 1987”. Ett spår på skivan fastnade hos mig och det var Luxembourgs bidrag “Amour Amour”. Den vann absolut inte och låg nog inte ens i toppen men åh vad jag tyckte den var bra. Minns fortfarande frasen amour amour qu’est-ce que c’est bien quand tu nous tiens (och jag kan inte ens franska) Tror faktiskt att det var en kazoo med i låten, eller snarare ett synthljud som lät som en kazoo. Jag lyssnade på den igen härom året och den hade verkligen inte åldrats väl, det vill säga att den var precis lika bra idag.
Senare på 80-talet (närmare bestämt 1989) kom ett tv-program till Sveriges Televison som hette Toppstationen med Claes af Geijerstam som videojockey. I och med detta upptäckte jag musikvideor och en helt ny värld öppnade sig. Vi hade inte MTV (som hade sänts sedan 1981) hemma ännu så det här programmet var det första jag kunde se som visade musikvideos. Vi hade en VHS-spelare och kunde därmed spela in videor. Mitt allra första musikvideominne är Daryl Braithwaites “One Summer”. Den var fantastisk och jag älskar fortfarande låten. Den är min och min kompis Willes gemensamma anthem.
Musikvideor skulle visa sig bli något av en besatthet. Nu fick jag även se artisterna och många av de videor som kom var filmiska och snygga, andra humoristiska, gripande, sexiga, läskiga, konstiga, coola och jag vet inte allt. Jag älskade det. När jag senare i tonåren hade fri tillgång till MTV kunde jag sitta som helt förstenad och stirra på video efter video i timmar, ensam eller tillsammans med likasinnade kompisar. Än idag älskar jag formatet. Jag har haft musikvideotema på hemmafester, jag har med projektor visat musikvideor på väggar på företagsfester och jag har till och med blivit bokad som VJ på en klubb en gång (milstolpe). Jag märker att de flesta dras med när de får se en gammal video. Nostalgi är något helt magiskt.
En extra rolig grej jag och mina kompisar höll på med för cirka 15-20 år sedan var att vi hade hemmafester med videos projicerade på väggen och ett dansgolv framför, som ett videodisco. Alla kunde slappna av mer och dansa för fokuset låg ändå på väggen. Det var något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. På den tiden hade jag en hårddisk med filmfiler som jag släpade runt på, idag finns det mesta att se på YouTube så numera behöver man inte VLC.
Under de senare åren har det dykt upp publika arrangerade events som exempelvis Danceoke och videodiscopartyn där man gör just detta: dansar till musikvideor. När jag hör om det blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag och mitt gäng var tidiga med detta runt 2006.
Nu när jag är 46 år brukar vi köra videor på tv:n hemma. Som tur är är jag gift med en person, Thord, som älskar musik lika mycket som jag, han är en äkta musiknörd. Vår musiksmak skiljer sig åt litegrann men vi försöker att respektera varandras videoval. Vi delar också många favoriter. Det händer även att vi båda upptäcker något nytt som den andra visar, även fast man först är avigt inställd. Det här kan bli känsligt, man får absolut inte kritisera de musikvideoval som görs. Att visa en video man tycker om för andra kräver förhållningsregler, det kan till och med kännas blottande. Vi kunde absolut bli osams i början men numera vet vi hur vi ska göra. Man håller tyst, tittar koncentrerat (man får absolut inte scrolla på telefonen när den andra visar något – respektlöst!). Även våra middagsgäster har utsatts för det här. Då brukar vi gå varvet runt och alla får välja varsin musikvideo att spela. Man är tydlig med förhållningsregler och god sed innan man sätter igång, ingen får håna eller dissa. Jag tror faktiskt att de flesta av våra kompisar tycker att det här är kul. Och det här inkluderar så klart inte bara videor från 80-talet (även om mina val oftast hamnar någonstans mellan 1984-1989…).
I november ska jag se The Human League live här i Stockholm. Det säger väl ändå allt? “Where the people look good and the music is loud”. Längtar!
Jag har skapat en spellista på Apple Music med de några av mina favoriter under temat “Embarrassingly good“. Spellistan kunde lika gärna ha hetat “guilty pleasure” men det uttrycket tycker jag känns uttjatat och nedvärderande på något sätt. Många av de här låtarna innehåller panflöjt, saxofon, och säckpipa (eller snarare oftast synthimitationer av dessa instrument). Kanske är det därför de hamnar i den här pinsamma gråzonen, samtidigt som de är så underbara? Jag vet inte. Men bra är det iallafall.
För er som inte använder Apple Music men kanske vill skapa en kopia eller bara undra vad fasen jag pratar om:
Två låtar som verkligen hör hemma på listan men som jag inte har kunnat hitta på Apple Music är dessa.
Savage, ”Losing you”
Lis Sørensen, ”Mine Øjne De Skal Se”
Har du fler tips på låtar? Mejla mig gärna!
